Triathlet

Latest

Jag blir frimärke!

Den 16:de Januari kommer posten att släppa en serie frimärken med temat ”En svensk klassiker”. Frimärket för Vansbrosimningen representeras av mig som huvudmotiv och med Anders Olsson inklippt till höger. Bilden är tagen 2005 när jag vann tävlingen. Det känns väldigt roligt att bli frimärksmotiv och jag hoppas att många kommer att slicka mig under fötterna vi 2014 års brevskickning.  Foto: Posten

Slutet på kapitlet om mitt liv som elit-triathlet.

Det var det det.

När jag stod på startlinjen på liljan triathlon år 2000 hade jag ingen aning om vilken inverkan det skulle få på mitt liv. Jag var 14 år och hade simmat sedan jag var 3-4 år men var sugen på att prova något nytt. Valet föll på triathlon. Cykel införskaffades och jag var fast. Två år senare började jag på triathlongymnasiet i Motala, det var egentligen här min elitsatnsing tog fart på riktigt. Med hjälp av Micke Thorén så gick min karriär spikrakt uppåt med flera USM och JSM guld under tiden i Motala. Det var nog också under den här tiden som jag formades väldigt mycket som person. Att flytta 30 mil hemifrån som 16-åring och dessutom flytta ihop med en galen värmlänning sätter sina spår. Den galna värmlänningen hette KJ Danielson och han är idag en av mina närmaste vänner. Vi blev som en ganska stor och brokig familj där, alla tonåringar som hade buntats ihop i egna lägenheter. Vi hjälpte varandra med de problem vi hade; någon hade bil, någon var bra på datorer och någon visste hur man använder en tvättmaskin. Tiden i Motala var bland de bästa åren i mitt liv. Jag är så tacksam för att jag fick chansen att plugga där och träffa alla dessa underbara människor.

Hjorten Triathlon -03

Hjorten Triathlon -03

Efter gymnasiet flyttade jag hem till Falun för att fortsätta min satsning under högskolan dalarnas elitidrottsprojekt. Några år gick och jag fick bland annat möjligheten att köra flera stora junior- u23- och seniormästerskap så som EM och VM. Det var enormt inspirerande att tävla med de stora killarna. Att sitta i samma klunga som min gamla idol Ivan Raña var grymt coolt.

Säsongen 2011 kände jag att jag behövde en nytändning och jag bestämde mig för att byta riktning på min satsning. Från kortdistans till långdistans. Det gick över förväntan och det året vann jag Vansbro Triathlon och kom tvåa på SM i Kalmar. 2012 var en riktigt dålig säsong efterom jag blev sjukt i ca en månad mitt i säsongen. Det förstörde alla förhoppningar om några bra resultat under 2012. Årets säsong har inte heller riktigt gått som jag har velat. En del moment har gått min väg. Simningen tex. har funkat bra hela säsongen men jag har inte riktigt haft trycket på cykeln. Jag tror att det kan bero på att jag jobbar lite för mycket för att hinna få in de riktigt långa passen med bra kvalité.

Ungdoms EM -03

Ungdoms EM -03

Jag har för två veckor sedan börjat på ett nytt jobb som kommer att innebära ännu fler timmar i veckan och en del pendlingstid. Det kommer att innebära mindre tid för träning och det duger inte om man ska vara med i eliten inom triathlon. Mitt mål har alltid varit att vinna tävlingar och se hur bra jag kan bli. Det kommer jag inte kunna göra när jag jobbar så mycket som jag gör. Därför har jag beslutat att sätta punkt för min elitsatsning när den här säsongen är slut. Jag slutar inte för att jag har haft ett par halvknackiga säsonger, det hade jag kunnat leva med om jag hade vetat att jag var på rätt väg och hade bra motivation och driv i träningen. Nu har motivationen kanske inte varit på topp och även om jag har gjort mina pass så blir det inte lika bra om man inte har hjärtat i det längre. Så istället för att streta vidare på halvfart så känns det helt rätt att gå vidare i livet i det här skedet.

Min sista tävling som elitidrottare blev ÖtillÖ. En tävling som är väldigt roligt, dels pga det unika upplägget att ta sig från en ö vill en annan och passera 22 andra öar på vägen och dels eftersom man gör det i lag om två. Min lagkamrat var KJ Danielsson. På någotvis känns det som att cirkeln sluts och det känns väldigt bra att få avsluta min 13:åriga triathlonkarriär i lag med min gamla rumskompis från Motala.

Ö Till Ö 2013

Ö Till Ö 2013

Jag vill tacka väldigt många personer för det stöd som jag har fått genom åren först och främst Micke Thorén för att han trodde på mig när jag var 16 år och ville börja på triathlongymnasiet. Pappa och mamma för att de har skjutsat mig land och rike runt på alla möjliga och omöjliga tävlingar. Min sambo Linda för att hon alltid har stått ut när jag stuckit ut och tränat i tid och otid samt när jag har varit på andra sidan jorden och tävlat. Alla mina sponsorer som har stöttat mig genom min satsning. Ni har varit guld värda. Utan er hade jag aldrig kommit så pass långt som jag gjorde.

SM Olympisk distans Stockholm -08

SM Olympisk distans Stockholm -08

När jag nu summerar min triathlonkarriär som har tagit upp och fyllt min vardag med mening och mål i halva mitt liv och hela mitt vuxna liv så är det helt klarat värt det. Jag har fått se platser som jag aldrig skulle ha fått se och jag har träffat människor som jag har pressat min kropp till det yttersta för att se hur långt jag kunde nå. Jag nådde aldrig till OS som min dröm var när jag som sextonåring började på triathlonngymnasiet men jag fann mig själv och jag tror att den här idrotten har gjort mig till den person som jag är idag. Sen kom jag ju ganska långt på vägen och mina SM-medaljer är jag väldigt stolt över.

Så tack triathlon-familjen för de här åren. Vi ses säkert igen om något år men då på en annan nivå.

/Erik Strand

Film från Florida

Vi filmade en del dagarna innan Ironman Florida. Resultatet nedan:

Florida Ironman

Ironman Florida

Efter en natt med knappt 3.5 timmars sömn ringde väckarklockan. Det var fortfarande mörkt när vi gick bort till växlingsområdet för att sätta dit vattenflaskorna och ladda cykeln med enervit liquids. Efter att vi gått igenom växlingsområdet för att se hur vi skulle springa igenom det gick jag och Jonas tillbaka till Hotellet och bytte om till våtdräkter och tog oss sedan springandes i vattebrynet bort till starten. Fortfarande hade inte solen gått upp och det var kolsvart ute. Efter lite insim i det mörka havet började ljuset sakta sprida sig över stranden. Precis när solen började leta sig över horisonten gick starten.

 

Jag fick en riktigt bra start och tog täten första biten. Jag hade dock väldiga problem med att se bojarna och lät därför ett par andra simma förbi mig och la mig på deras fötter för att slippa navigera. Första varvet gick riktigt bra och jag varvade tillsammans med bla. Jonas Djurback och Jan Rahael. Andra varvet blev lite grisigt eftersom vi simmade om ca 1500 age-groupers som var ute på sitt första varv. Någonstans på andra varvet tappade jag bort de andra och fick simma själv sista biten. Växlingen gick bra och jag passade på att ta på mig strumpor redan där. Ut på cyklingen kände jag mig ganska stark även om tysken Daniel Schmoll passerade ganska tidigt så hade jag inga problem att hänga med på hans 10 meter. På så vis hände det otroliga. Jag cyklade ikapp Jonas Djurback. Jag vet inte om jag har gjort det någon gång förut (!) Vi bildade en trio som höll ihop några mil. Sedan passerade ett par killar vilket gjorde så att hastigheten ökade och jag inte orkade hänga med. Jag fick cykla själv någon mil innan det stora tåget kom ikapp och vi plockade i sinom tid in både Djurback och de andra som låg före. Förutom då Andrew Starykowicz som går in och slaktar det gamla världsrekordet med flera minuter och landar cyklingen på smått otroliga 04:04.39. Det är nästa 45 i snitt. I 18 MIL! Det är helt sinnessjukt.

 

Tillbaka till den den stora gruppen där jag låg med som sista vagn. När det är ett så långt tåg som vet var, med ca 30-35 personer så blir det väldigt mycket dragspelseffekt och det blir rätt ganska ryckigt att ligga som sista vagn vilket jag gjorde. Det resulterade i att jag råkade rulla lite för nära i en nedförsbacke efter en kurva. Det såg en domare och jag fick ett rött kort. Det innebär att man måste stanna 4 minuter i nästa straffbox. Vid det tillfället så visste jag inte exakt hur långt det var kvar till nästa box men målet var att sitta kvar i gruppen fram till det. Dessvärre väggade jag några mil längre fram och snittet började sjuka ganska fort. Innan den beryktade väggen började komma sig smygande så hade jag haft 40.7 km/h i snitt och skulle tro att jag hade cyklat ca 11 mil.

 

Här blev det en brytpunkt och fokus flyttades från att vara med och tävla om höga placeringar till att bara ta sig till mållinjen. Och till mållinjen skulle jag. Kosta vad det kosta vill. Jag hade ju inte gått i mål på en enda sketen triathlontävling den här säsongen och en DNF var knappast vad jag ville avsluta en redan kass säsong med. När jag väl kom fram till straffboxen var det ganska skönt att få vila några minuter även om det är lite stressande att se andra passera utan att man kan göra något åt det. De fyra minuterna var över och jag fick rulla vidare. Jag fick lite nya krafter efter att ha fått vila och fått i mig lite ny energi och kunde trampa på ganska skapligt i några mil innan det var dags för en av min idrottskarriärs konstigaste upplevelser. Inte för att jag cyklade speciellt fort vid det här laget eftersom jag kände mig sjukt sliten, men jag märkte att det började att gå långsammare och långsammare och sista gången jag tittade på mätaren så gick det i 15 km/h. Trots detta tyckte jag att jag tar i bra mycket. Jag började att se stjärnor, kände hur jag hyperventilerade och märkte sedan som i en dröm att jag körde ner i gräset vid sidan av vägen och välte omkull med fötterna fortfarande fast i pedalerna. Sedan blir det svart en stund.

 

Någonstans i mitt omtöcknade tillstånd hör jag att en bil och en motorcykel stannar och snart är det folk runt om kring mig som frågar hur jag mår. Jag piggnar till lite och tar lite att dricka ur min sportdrycksflaska. Jag vill inte acceptera något från de snälla människor som har stannat för att hjälpa mig eftersom jag ska i mål och det är inte tillåtet att få hjälp utifrån. Men en kvinna håller upp en skärm som ger mig lite skugga och efter kanske tio minuter i dikeskanten känner jag mig så pigg att jag kan resa mig och i samma veva kommer KJ ifatt mig. Han hade också väggat och motionerade sig i sakta mak tillbaka till växlingsområdet. Jag frågade om han ville gå maran med mig. Han sa Ja och jag tycke att det skulle bli skoj med lite sällskap på löpningen. Jag klev på cykeln och började trampa. Kom fram till att jag ville ligga först eftersom jag inte ville riskera ett till rött kort. På vägen tillbaka så tappade jag dock KJ och kom in för växling själv. Bytte om till löpskor och drog iväg. Det kändes lite skämmigt att börja med att gå redan från första steget så jag tänkte att jag springer i alla fall ut från tävlingsområdet. Det kändes skapligt och jag fortsatte med det, gick bara vid vätskekontrollerna första varvet. Jag fick dock ont under foten, ett problem som kommit och gått i flera år, så jag fick lov att stanna ett par gånger och ta av mig skon för att massera hålfoten lite. Tänkte också på hur lång tid det skulle ta att gå och så jag bestämde att jag skulle springa så länge jag kunde. Det gick faktiskt hela vägen även om jag hade några gå-pauser så sprang jag nästan hela tiden. ”Sprang” maran på ca 3:30 vilket inte är speciellt fort men jag var ändå sjukt glad när jag äntligen passerade mållinjen. Slutade på en 54:e plats totalt.

 

Jag tror att kollapsen berodde på någon form av värmeslag. Energimässigt borde jag ha fått i mig tillräckligt så det borde inte ha berott på energibrist. Jag hoppas hur som helst slippa uppleva det igen.

 

Summa summarum så var floridaresan en upplevelse som gav ett kvitto på att jag kan vara med och tävla med några av de bästa i världen. I alla fall de första timmarna. Jag har även lärt mig vad jag ska träna på under vintern och även om jag på ett sätt ser tävlingen lite som ett misslyckande så ger det ändå en bra känsla i magen att veta att jag faktiskt kan vara med och köra med de stora grabbarna. Det krävs inte så himla många flera watt på cykeln för att hänga med och på löpningen fattas det inte så mycket heller. Nu ska det vilas och sedan ska det grundtränas. Det ska faktiskt bli skoj :)

Sjuk

Hej på er!

Början av den här säsongen har inte riktigt gått enligt plan som ni kanske vet om ni följer mig på Facebook och Twitter. Planen var en säsongspremiär i Vansbro i helgen. Dock satte vad som då verkade vara en vanlig förkylning stopp för de planerna. Några dagar in i förkylningen började jag dock må väldigt dåligt och fick feber och extrem huvudvärk som inte gav med sig. Igår var jag till vårdcentralen och det visade sig att jag hade någon form av bakteriell infektion och fick antibiotika som jag ska äta i 9 dagar. Det känns redan bättre och jag hoppas kunna vara på benen snart igen. Jag hoppas kunna starta i Kilsbergen om några veckor, en tävling som jag körde premiärupplagan för några år sedan och det ska bli skoj att se vad som hänt med arrangemanget sedan dess. Men först ska jag vara med och arrangera SM på olympisk distans i Arvika nästa helg, anmäl er nu i som inte har gjort det!

Ha det bra så ses vi snart på banan igen!

//Erik

Det kom ett paket på posten

image

I förrgår kom det ett paket på posten som jag inte visste vad det innehöll. Det visade sig vara en hood från vansbro triathlon. Nice ;)

På banan

Att påbörja träningen efter en månads vila är alltid lika roligt (inte). Man är van vid att springa i 4.30-fart på löp distnaspassen och hålla 1.20 rundor på simningen när man ligger och crusar. Att det råkar vara så att man har förfallit i en månad är inget man tänker på. Det dröjer inte så länge i den farten innan kroppen säger ifrån och undrar vad man har fått för sig nu då..? Men det vackra i kråksången är att men har en ganska snabb utvecklingskurva och varje genomfört pass gör att det känns lite bättre på nästa. Det gör det inspirerande att fortsätta, att göra någonting utan att utvecklas är bara tråkigt, utmaningar som vi kan arbeta med att uppnå är väldigt viktigt för utvecklingen. Just nu är mitt mål att komma tillbaka till en acceptabel nivå för att sedan gå in i grundträningsperioden som i år troligen kommer att innehålla en massa mil löpning, skidåkning, cykel men inte så där jättemycket simning.
I kväll blir det simning i alla fall. Vi får se hur fort jag kan simma idag. Det får tredje simpasset sedan vilan utvisa.

Sista viloveckan

Är inne på sista veckan av vila. Snart drar allvaret igång igen. Längtar faktiskt lite efter höstens cyclocross-åkning på grusvägar och stigar. Det ska bli skoj, måste bara byta bromsbelägg på crossen så att jag kan stanna också. Just nu har vi grymt fint höstväder och vi får hoppas att det håller i dag tills det är dags för att komma ut och röra på sig i naturen. De första passen brukar dock inte vara så roliga efter en månads förfall men det ger med sig efter några pass. Återkommer när jag har varit ute och testat benen.

Hur förvarar ni era cyklar?

Jag hade under en längre tid spånat på hur man ska lösa en snygg cykelförvaring när man bor i en lägenhet. Man har ju begränsat antal rum till förfogande och tre cyklar tar ju upp lite plats. Lösningen kom till mig i vintras och för några månader sedan satte jag igång bygget. Det blev en säng med 110 cm frihöjd under, det ger gott om plats för tre cyklar plus förvaring av mycket annat. Det skulle nog gå att få in 5-6 cyklar om man inte hade något annat där inne men det förutsätter att man bygger en 180-säng. Ligghöjd är ca 130 cm.

Sängen är byggd av två-tum-två-reglar och spånskivor som det sitter en vit galonduk i skinimitation på.


Jobbvila

Är mitt i årets viloperiod men har inte hunnit vila så mycket ännu. Har börjat jobba på Teknikmagasinet i Kupolen i Borlänge och har haft upplärningsvecka och jobbat heltid 8 dagar i rad. Tjänsten är inte heltid men under uppstartperioden får man en hel veckas jobb för att komma in i det. Det är mycket att ta in och komma ihåg och målet är att få in allt i ryggmärgen så att det går automatiskt. Det är väldigt skoj att hjälpa kunderna att lösa alla möjliga och omöjliga problem som de har. Nu är jag hur som helst ledig ett tag och ska försöka friskna till från förkylningen som kom smygande i förrgår. Får vara glad att det kom nu i alla fall, om man någon gång på året ska vara sjuk så är det ju nu. Prosit.