Triathlet

Florida Ironman

Ironman Florida

Efter en natt med knappt 3.5 timmars sömn ringde väckarklockan. Det var fortfarande mörkt när vi gick bort till växlingsområdet för att sätta dit vattenflaskorna och ladda cykeln med enervit liquids. Efter att vi gått igenom växlingsområdet för att se hur vi skulle springa igenom det gick jag och Jonas tillbaka till Hotellet och bytte om till våtdräkter och tog oss sedan springandes i vattebrynet bort till starten. Fortfarande hade inte solen gått upp och det var kolsvart ute. Efter lite insim i det mörka havet började ljuset sakta sprida sig över stranden. Precis när solen började leta sig över horisonten gick starten.

 

Jag fick en riktigt bra start och tog täten första biten. Jag hade dock väldiga problem med att se bojarna och lät därför ett par andra simma förbi mig och la mig på deras fötter för att slippa navigera. Första varvet gick riktigt bra och jag varvade tillsammans med bla. Jonas Djurback och Jan Rahael. Andra varvet blev lite grisigt eftersom vi simmade om ca 1500 age-groupers som var ute på sitt första varv. Någonstans på andra varvet tappade jag bort de andra och fick simma själv sista biten. Växlingen gick bra och jag passade på att ta på mig strumpor redan där. Ut på cyklingen kände jag mig ganska stark även om tysken Daniel Schmoll passerade ganska tidigt så hade jag inga problem att hänga med på hans 10 meter. På så vis hände det otroliga. Jag cyklade ikapp Jonas Djurback. Jag vet inte om jag har gjort det någon gång förut (!) Vi bildade en trio som höll ihop några mil. Sedan passerade ett par killar vilket gjorde så att hastigheten ökade och jag inte orkade hänga med. Jag fick cykla själv någon mil innan det stora tåget kom ikapp och vi plockade i sinom tid in både Djurback och de andra som låg före. Förutom då Andrew Starykowicz som går in och slaktar det gamla världsrekordet med flera minuter och landar cyklingen på smått otroliga 04:04.39. Det är nästa 45 i snitt. I 18 MIL! Det är helt sinnessjukt.

 

Tillbaka till den den stora gruppen där jag låg med som sista vagn. När det är ett så långt tåg som vet var, med ca 30-35 personer så blir det väldigt mycket dragspelseffekt och det blir rätt ganska ryckigt att ligga som sista vagn vilket jag gjorde. Det resulterade i att jag råkade rulla lite för nära i en nedförsbacke efter en kurva. Det såg en domare och jag fick ett rött kort. Det innebär att man måste stanna 4 minuter i nästa straffbox. Vid det tillfället så visste jag inte exakt hur långt det var kvar till nästa box men målet var att sitta kvar i gruppen fram till det. Dessvärre väggade jag några mil längre fram och snittet började sjuka ganska fort. Innan den beryktade väggen började komma sig smygande så hade jag haft 40.7 km/h i snitt och skulle tro att jag hade cyklat ca 11 mil.

 

Här blev det en brytpunkt och fokus flyttades från att vara med och tävla om höga placeringar till att bara ta sig till mållinjen. Och till mållinjen skulle jag. Kosta vad det kosta vill. Jag hade ju inte gått i mål på en enda sketen triathlontävling den här säsongen och en DNF var knappast vad jag ville avsluta en redan kass säsong med. När jag väl kom fram till straffboxen var det ganska skönt att få vila några minuter även om det är lite stressande att se andra passera utan att man kan göra något åt det. De fyra minuterna var över och jag fick rulla vidare. Jag fick lite nya krafter efter att ha fått vila och fått i mig lite ny energi och kunde trampa på ganska skapligt i några mil innan det var dags för en av min idrottskarriärs konstigaste upplevelser. Inte för att jag cyklade speciellt fort vid det här laget eftersom jag kände mig sjukt sliten, men jag märkte att det började att gå långsammare och långsammare och sista gången jag tittade på mätaren så gick det i 15 km/h. Trots detta tyckte jag att jag tar i bra mycket. Jag började att se stjärnor, kände hur jag hyperventilerade och märkte sedan som i en dröm att jag körde ner i gräset vid sidan av vägen och välte omkull med fötterna fortfarande fast i pedalerna. Sedan blir det svart en stund.

 

Någonstans i mitt omtöcknade tillstånd hör jag att en bil och en motorcykel stannar och snart är det folk runt om kring mig som frågar hur jag mår. Jag piggnar till lite och tar lite att dricka ur min sportdrycksflaska. Jag vill inte acceptera något från de snälla människor som har stannat för att hjälpa mig eftersom jag ska i mål och det är inte tillåtet att få hjälp utifrån. Men en kvinna håller upp en skärm som ger mig lite skugga och efter kanske tio minuter i dikeskanten känner jag mig så pigg att jag kan resa mig och i samma veva kommer KJ ifatt mig. Han hade också väggat och motionerade sig i sakta mak tillbaka till växlingsområdet. Jag frågade om han ville gå maran med mig. Han sa Ja och jag tycke att det skulle bli skoj med lite sällskap på löpningen. Jag klev på cykeln och började trampa. Kom fram till att jag ville ligga först eftersom jag inte ville riskera ett till rött kort. På vägen tillbaka så tappade jag dock KJ och kom in för växling själv. Bytte om till löpskor och drog iväg. Det kändes lite skämmigt att börja med att gå redan från första steget så jag tänkte att jag springer i alla fall ut från tävlingsområdet. Det kändes skapligt och jag fortsatte med det, gick bara vid vätskekontrollerna första varvet. Jag fick dock ont under foten, ett problem som kommit och gått i flera år, så jag fick lov att stanna ett par gånger och ta av mig skon för att massera hålfoten lite. Tänkte också på hur lång tid det skulle ta att gå och så jag bestämde att jag skulle springa så länge jag kunde. Det gick faktiskt hela vägen även om jag hade några gå-pauser så sprang jag nästan hela tiden. ”Sprang” maran på ca 3:30 vilket inte är speciellt fort men jag var ändå sjukt glad när jag äntligen passerade mållinjen. Slutade på en 54:e plats totalt.

 

Jag tror att kollapsen berodde på någon form av värmeslag. Energimässigt borde jag ha fått i mig tillräckligt så det borde inte ha berott på energibrist. Jag hoppas hur som helst slippa uppleva det igen.

 

Summa summarum så var floridaresan en upplevelse som gav ett kvitto på att jag kan vara med och tävla med några av de bästa i världen. I alla fall de första timmarna. Jag har även lärt mig vad jag ska träna på under vintern och även om jag på ett sätt ser tävlingen lite som ett misslyckande så ger det ändå en bra känsla i magen att veta att jag faktiskt kan vara med och köra med de stora grabbarna. Det krävs inte så himla många flera watt på cykeln för att hänga med och på löpningen fattas det inte så mycket heller. Nu ska det vilas och sedan ska det grundtränas. Det ska faktiskt bli skoj :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>